sofiarappjohansson.se

Att ha fjärilar i magen.

Allt som är nytt är skrämmande och när det där skrämmande kommer känner jag ofta en blanding av oro och så lite fladder. Jag tror att det där fladdriga är vinddragen från fjärilarnas vingar. Jag tycker om det – jag gillar det för det är det där fladdret som gör livet spännande. Även om en uppgift känns stor och läskigt tar jag mej an det eftersom så länge jag har fjärilarna i magen vet jag att jag kommer klara det. Att ha fjärilar i magen är ett gott tecken på att man lever – det är jag övertygad om. När man är kär har man miljoner fjärilar som flyger runt i magen. Där krockar dom med varandra och deras färgglada vingar blandas i ett panorama av euforiska färger, kulörer och mönster. Det är kaos inombord. Då brukar jag sätta mej ner och befalla dom att åtminstone flyga i formation! För får jag dom att göra det kan jag vara säker på att kärlekskänslan är rätt sen är det bara att spatsera runt med högburet huvud och röda kinder och va kär! Det är livet det!

Idag vill jag vara kär och jag tänker vara det också: i våren. Gräsmattorna börjar bi gröna, fiskmåsarna skränar, sniglarna har letat sej fram från lövhögar och dunkla vrår – och i morse på skogspromenaden doftade det dagg och sommarmorgon . Jag kom på mej själv med att gå och nynna Idas sommarvisa. ”Du ska inte tro det blir so-o-mmar ifall inte nån sätter fart” och nu är det sannerligen fart på vårandet. Fåglarna flyger än hit än dit med kvistar och pinnar till sina bon – och snart är fågelungarna här!

Jag vet att livet är på väg tillbaka att mitt mående har vänt – det känns som om jag varit i ett skymningsland och vandrat ett tag – fylld av sorg och förtvivlan. Och jag tyckte för en stund att livet var orättvist- men sen mindes jag allt jag får – gratis och varje dag …. Då försvann försummelsekänslan.

Idag är jag kär. Idag har miljoner små fjärilar som flyger runt i mej och bildar vackra mönster och givetvis flyger dom i formation! Allt under kontroll såldes! Tack för ordet!

Jag funderar över om man som liten enskild människa verkligen kan göra skillnad. När man är ung vill man rädda världen. Man tror sig stor och betydelsefull – att man är satt på jordens yta för att lämna avtryck på ett eller annat vis – och några gör det ju (Breivik har lämnat djupa spår, Michael Jackson också men på ett helt annat sätt) . sen när man vuxit på sej en smula och ” förstår bättre ” – slutar man upp med Peace-tecken och storhetsvansinnen och övergår till att lösa problem som lätt uppstår i den gemensamma tvättstugan – man tjatar om hyror, bristen på sandning av hala vägbanor om vintrarna och varför Loket Olsson slutade på Bingo Lotto. En mening jag ofta hörde som barn var att det alltid var bättre förr. Jag minns att jag avskydde den – vaddå bättre förr? Hur kunde det vara bättre med Hitler, fattighus och barfotabarn, tänkte jag, som inte förstod bättre på den tiden än att alla hade mat för dagen, en säng och halvschysta gympadojor. Sen blev jag tonåring och lärde mej i skolan att krig fortfarande existerar trots att vi, den moderna människan mycket väl vet bättre. Jag fick lära mej om religioner, politik och hur man tillverkar bomber med hjälp av bakpulver lite vatten och en PIIIP! (* HEMLIGT*). Trots allt detta förstod jag inte de äldres tjat om att de bättre tiderna sannerligen var från förr. Jag växte upp som sagt – blev halvung vuxen, ung vuxen och sedan som idag en tung vuxen helt och hållet. Jag har idag passerat det man kallar medelålders och vet mycket väl att folk far illa, blir vräkta från hus och hem och långt ifrån alla har halvschyssta gympadojor att promenera i. Jag vet att det rasar krig på jorden, har sett diktatorer på teve tala till sitt folk som med krokiga ryggar inte vågar annat än att lyssna, lyda och bita ihop. Jag vet hur smultron smakar en sommarmorgon mitt i juli. Jag har fått myggbett intill en lägereld samtidigt som jag kramat någon jag varit kär i. Jag vet att det inte finns någon tomte eftersom jag själv försökte vara honom åt min systerson i julas -jag minns att jag stod där efter att jag knackat på dörren… hörde hans små steg inne i lägenheten. Hur hans mamma peppade honom att våga öppna…. Men det kändes som det saknades nåt. Något var inte som det var när jag själv var barn och tomten kom med häst och släde…. Det var lite senare som min systerson kom på det: Tomten bar ingen röd luva. Tomten hade ingen luva alls på sej bara lösnäsa, skägg och en röd Friskis och Svettis tröja. Ja jag antar att jag förstört hans naiva ( barnets rätt att tro på honom) och oskyldiga syn på tomten för all framtid men det kanske inte gör så mycket. Han hade nog kommit på det förr eller senare ändå…. Ja vart var vi nu då.. jo om det var bättre förr. …. Å ja, jag har hört vinden slita i husknuten en stormig novembernatt – sett hur riktigt gamla människor blir som barn på nytt när dom drabbas av ett fantastiskt minne! Jag har hört skolbarn sjunga Den blomstertid nu kommer men inte utan den där lilla tåren i ögonvrån. jag har fått punktering mellan Älvkarleby och dalälven och trampat snett på en joggingrunda. Jag har tvingat i mej mat som gett mej kvällningar bara för att göra restaurangkocken glad och stolt…. Förresten tog jag springnota den gången så lika går jämt upp! Så var det verkligen bättre förr – Var det bra med första, andra och tredje världskriget var det bättre med slaveri och fattighus? Och den där kungen Ladulås – var han verkligen så hipp som alla säger? Naturen och miljön var troligtvis bättre – mådde bättre. Fast vad vet jag när alla sket och pissade överallt… vem tänkte på mulltoa och kretsloppsriktigt toapapper då? Nåja, vad vet jag om dåtiden som knappt levt en miljontedelsprocent av jordens liv. Kanske var det ändå bra gemytligt på den där krita tiden… knappast kö till bankomaten i alla fall. Man ska se nåt positivt i allt det har jag lärt mej under mitt levnadslopp. För nåt positivt finns det i alla händelser och situationer – nåt gott kommer alltid ut av allt det hemska… hur illa det än verkar under tiden som det upplevs. Det får bli dagens sanning – det får bli den känsla vi bär med oss under västen hela den här ljuvliga majdagen!

Hur ska vi kunna hjälpa våra utsatta barn om vi inte vågar tänka eller prata om sexuella övergerpp mot barn. Det är vidrigt att det finns men det är ett faktum.

I går var jag på en heldag med föreläsning om barnporr, sexuella övergrepp mot barn. En spännande, äcklig dag där vi ”tvingades”titta på bilder där barn blev utnyttjade – vi blev upplysta om att varje sekund surfar 750 000 människor på sidor där barn tvingas till sexuella handlningar. Bara i sverige räknar man med att 50 000-100 000 personer varje dygn barnporrsurfar… med andra ord är det ganska säkert att någon du känner sitter och gör det just nu.

En pedofil kan aldrig bli nåt annat än en pedofil – han/hon kan lära sej att inte aggera efter sina drifter men den där lilla felen dom har som gör att dom blir upphetsade av tanken på småbarn är och förblir i deras skallar.  Vi fick även lära oss om Grooming:

Gromning innebär att vuxen tar sexuell kontakt med ett barn, skapar känslomässiga band med barn i syfte att sänka barnets hämningar inför sexuella övergrepp mot barnet, eller i sexuellt syfte arrangerar ett möte med barn. I engelskan omfattar ordet även ”i syfte att locka barn till sexuellt utnyttjande”, såsom barnarbete, prostitution och produktion av barnpornografi.

När gromning sker via Internet kallas det nätgromning eller gromning på nätet.

I England, USA, Australien och Skottland finns sedan tidigare lagar mot gromning.

Gromning är förbjudet i Sverige sedan 1 juli 2009 och den som gör sig skyldig till gromning kan dömas för kontakt med barn i sexuellt syfte till böter eller fängelse i högst ett år.

En vioktig film som vi såg och som jag tycker alla ska se är denna :http://www.youtube.com/watch?v=-U8dtaSjmNc   se den  och sprid vidare!

I lördags natt/morgon någon gång somnade mormor in. Ensam. Jag fick veta vid niotiden på lördagen strax innan jag skulle leda ett pass på friskis och svettis. När min moster ringde mej och berättade blev jag chockad. Började stamma och skaka. För även om det var väntat, mormor var ju sjuk-  slog det ner som en blixt. Jag var osäker på om jag överhuvudtaget skulle orka genomföra gympan. När jag ringde hemmet där mormor låg var kvinnan jag talade med smått hysteriskt för hon var inte van vid dödsfall och kunde varken svara på mina frågor eller visste hur rutinerna var. Jag kände mej föga trygg med att mormors kropp togs om hand på bästa vis, fram tills vi skulle komma senare på dagen. Jag bet ihop och ledde gympan sen bar det iväg i ilfart ner till Enköping. Mormor låg vacker och lugn. Det var konstigt att se henne så- hon var ju annars så full i fan. Busig på ett rävaktigt sätt…. Nu var hon avslappnad och rofylld. Ögonen lite öppna, munnen mjukt stängd. Ja, hon var vacker – jag såg att hon hade fått frid. Ändå blev jag ledsen. Inte så att jag inte unnar henne det – är det nån som borde bada i fridens hav och åtnjuta det härligaste av vackra så är det hon … men sorgen fanns där inom mej. Som en tung klump som gjorde det lite svårt att andas. Jag var hos mormor förra helgen. Då var hon förhållandevis pigg. Vi firade lite påsk tillsammans och kikade på handboll. När jag på måndagen skulle fara hem blev jag så ledsen . Jag liksom övermannandes av känslor av sorg som gjorde att jag började gråta. Jag sa till henne att jag inte ville se henne sjuk. ”jag vill att du ska må bra – jag vill komma och hälsa på dej hemma i din lägenhet, inte här”, sa jag och mormor svarade att hon inte var frisk. Sen lyfte hon sin lilla magra hand och la den på min kind. Då började jag gråta hejdlöst, jag kunde inte hålla mej. Och jag som ville vara stark och inge hopp. Det var så fruktansvärt plågsamt att höra henne tyna bort och se hur cancern tog över hennes kropp. Jag mådde förfärligt av det och förstod att mormor måste känna ännu värre – det var ju hon som låg för döden. Jag kunde inte göra något för henne, mer än att finnas där och läkarna kunde inte heller göra något. Det var bara att acceptera – hur ont det än gjorde. När jag sen åkte därifrån tänkte jag att det här nog var sista gången jag såg henne i livet. Jag hade rätt. Jag vill minnas henne så – stark och med en liten jäkel i ögonvrån. Hennes varma hand mot min kind och hennes mod. Ja, mormor var modig. För vågar man möta döden med det lugn hon hade då är man modig – jag själv hade skrikit och betett mej. Men inte mormor. Hon tog ett djupt andetag, slöt sina ögon och gick mamma till mötes. Så älskade lilla mormor, tack för att allt.

Jag mår nog inte så bra. Jag känner mej trött, orkeslös och oinspirerad – att skriva är en plåga att låta bli skrivningen är ännu värre: Då blir jag grinig, och irriterad.

Jag känner mej som en mycket gammal kvinna med gikt, njursvikt och talsvårigheter. Allt är segt och huvudet har jag instoppad i en konservburk  ( ja inte egentligen men det känns så då  det verkar som influensan och snoret mantalsskrivit sej i bihålorna) .

Jag hostar, haltar och ser allmänt för djävlig ut – det är ganska synd om de människor som tvingas se mej just nu.

Tankarna rinner fram lika långsamt som honungen ur sin burk men vad gör det när man ett fräknigt yttre och en alldeles färsk finne på läppen. …

Ibland känns livet tungt. Ibland lipar ödet åt en medan man själv hankar sej fram på knäskålarna och försöker få ekonomin att gå ihop. Jag ville gifta mej rikt men de människor jag känner som är tillräkligt rika har liksom ingen lust att skilja sej bara för att genast gifta om sej med mej.

Jag misstänker att jag inte är så tilltalande i detta nu.

Att klä sej i paradkostym eller något sexigt i stil med raffset ligger inte för mej så det ni ser är det ni får.

Ja, livet är hårt…

Ibland undrar jag om det inte vore bättre att flytta. Sälja allt jag äger och har utom hunden och dra till varmare breddgrader – fast å andra sidan skulle jag ha mej själv med där också. Jag antar att mående skulle gå upp och ner där som här. Eller finns det någon liten ö i indiska oceanen där man garanteras bra mående livet ut – nej knappast.

Mående är något jag väljer och idag har jag uppenbarligen valt att vara lite småputt. Jag antar att det är hormonerna igen.

Det är trevligt – vi kvinnor kan skylla ”dåliga dagar” på PMS  – det kan inte männen.

Männen måste bita ihop och alltid vara glada annars tror man lätt att det är hustrun som inte släpper till tillräckligt ofta –

Men hu så jag pratar … snacka om att ge sej ut på djupt vatten…

Jag tar tillbaka det där sista – givetvis får männen vara sura också och det beror inte alls på att hustrun inte släppt till det beror givetvis på honom själv. Precis som med kvinnor väljer mannen sitt mående men mannen kan inte skylla på PMS i alla fall inte sin egen… kanske kan han skylla sin dåliga dag på hustruns PMS. Jo så måste det kunna få vara….

Ja men då har vi löst det där och det är ingen idé att ni skickar massa hotfulla feministiska mail till mej om kvinnans ”tillsläppande eller icke tillsläppande” …. jag kommer inte bli på bättre humör för det. Jag kommer fortsätta vara sur och eländig hela påsken – så om ni som ser mej spankulera med huvudet sänkt och med bister uppsyn …  någonstans på en gata nära dej  -gör du nog  bäst i att backa undan och låta mej sura i fred.

Tack.

kanske inte är så fel ändå….

SHORT Peopel

God only let´s thing grows until they are perfect

Some of us didn’t take as long as others!

Jag visste att det fanns en anledning till varför jag inte blev längre än 1.61 m!!

jag menar staten

Idag var jag på RSMH och talade lite grann om mej själv. Jag
fick frågan om jag inte hatade de människor som kommit och gått i mitt liv
–  som gjorde mej så illa som barn .

Ja, dagens åhörare undrade om jag inte ville hämnas.

Jag funderade ett par sekunder på det där och kom fram till
att jag inte alls vill hämnas på dom eller göra dom illa. Inte heller hatar jag
dom. Det är som att jag inte behöver det.

Jag tänker att om jag går runt här i mitt vuxna liv och
hatar och är bitter över att någon eller några förstörde min barndom då gör ju
jag med mej själv som dom gjorde när jag var barn-

varför ska jag förstöra mitt liv idag för att någon gjorde
det förut? idag är jag ju vuxen och har ansvaret för mej själv – idag kan jag
inte skylla mitt mående på någon annan än mej själv. som Kay Pollack säger:
Ingen kan såra mej utan min egen tillåtelse…. ja ja jag vet att det här sticker
i ögonen på folk men icke desto mindre är det sant!

Jag vill inte ge dom den tillfredställelsen att se mej
”förlorad”: arg, bitter hatisk. förstörd är känslor som är så okonstruktiva det
leder inte till någonting annat än att jag själv mår pyton.

För mej är det en upprättelse att ha kommit dit jag gjort –
att jag står här i dag som författare, föreläsare, artist, alkohol- och
drogbehandlare, friskis och svettis instruktör och mycket , mycket mer – det är
min förtjänst helt och hållet! Dom försökte krossa mej som barn, dom försökte
trycka ner mej så till den gard att jag tillslut inte visste vilka tankar som
var mina och vilka som dom hade pressat in i mej.

Dom levde för att knäcka mej – slå igen käften på mej men
jag vägrade tiga. Jag vägrar att ha överlevt ett helvete och sen inte få
berättat om det.

Jag vill att mina gamla plågoandar ska sitta hemma i sina
glänsande skinnfåtöljer och se mej på teve eller läsa om mej i en tidning och
känna.

Vet ni varför – jo dom borde känna rädsla eftersom dom
gjorde fel och jag rätt och någonstans i deras mörka själar tror jag att dom
vet det. Jag tror att dom vet att dom ligger lite pyrt till så här en god bit
in i tjugohundratalet.

Jag vägrar vara tyst. Jag vägrar låta dom ha vunnit – och
jag tar revansch  varje gång jag får
berätta min historia. Varje gång någon hör mej, vinner jag en liten seger!

Jag tänker göra skillnad. Jag är en sån där dryg jäkel som
aldrig ger sej.

Därför gör nog regeringen bäst i att släppa in mej där, slå
på sina hörapparat och lystra väldigt
noga.

För jag har en del saker att säga – och jag tänker säga det om och om igen ända
tills det finns lagar som reglerar placeringar, tillsyn och familjhem -  där våra barns bästa sätts i första rum.

Så det så!

Det började med att mormor var lite tröttade än vanligt, hostattacker och svårt att andas.

Det fortsatte med diagnosen KOL och lungcancer  – och slutade med en döende människa på ett avlastningshem, bortglömd och försummad av sjukvården.

Som sagt- mormor är döende i cancer.

Mormor har alltid varit en pigg promenaderska- som klarat sej själv i alla lägen. När hon i höstas fick beskedet : KOL skakade världen till för henne och för oss som är närmast henne. Men det skulle inte sluta där, snart kom lungcancerbeskedet och dagarna efter fick vi veta att hon även har skelettcancer. Skelettcancer är obotligt och man lever max ett halvår med det.

Vi ville göra det bra för mormor – den tiden som var kvar.  Hon ville och fick komma in på ett avlastningshem i väntan på strålbehandlingen  på akademiska.

Efter intensiva stråldagar kom hon tillbaka till hemmet. Mormor blev snabbt sämre och när jag var och hälsade på henne kunde hon inte längre sitta upp på egen hand, inte prata eller be om vatten, hjälp eller något annat för den delen – hon väste fram ord som var mycket svårttydliga.

Jag lade märke till begynnande sår och larmade personalen som bara tittade på mej.

Vi noterade också att hennes tandborste fortfarande låg oöppnad i sin kartong ( alltså hade  dom inte borstat tänderna på henne under de två veckorna hon varit på hemmet).

Personalens svar på min oro över mormor och hennes omvårdnad var att hon ”kom upp till alla måltider”. Jag kontrade med att det inte var att ”komma upp” som var viktigt utan att hon fick ha lugn och ro och slapp smärta och lidande medan hon väntade på döden. Men ord som lugn och ro eller omvårdnad förstod inte den här personalen.

Och på tal om att komma upp varför hade mormor inte en comfort-rullstol som kunde avlasta och hjälpa henne att sitta upp? Mormor hade en stor klumpig rullstol som dom lånat av en annan patient – utan vare sej rygg eller nackstöd.

När jag fem dagar senare kom tillbaka till mormor hade den lilla blåsan jag larmat om blivit ett köttsår och mormor låg fortfarande kvar i sin ensamhet fast nu i ännu sämre skick. Det stank dessutom av urin och något annat i rummet.  Jag försökte hjälpa mormor in på toa och ringdepå larmklockan då jag behövde hjälp och det var inte populärt eftersom jag larmat mitt  i personalens frukost. Det fick jag minsann höra också och bad tusen gånger om ursäkt. Hädanefter tog jag upp mormor själv – trots att det nästan var omöjligt.

Jag letade reda på kuddar och stoppade in mellan knän och kroppen så hon inte skulle ligga och gnida och fä ännu mera sår. Varför hade personaln på hemmet inte kommit på det själva – medan jag sprang runt i korridoren och letade kuddar att avlasta och undvika tryck – och liggsår stod personalen i tvättrummet och skvallrade.

När jag var på toaletten hade en sjuksköterska från palliativa teamet varit och kollat till mormor –det var rena turen att jag krockade med henne i hallen för på det sekunderarna det tog för mej att kissa  hade sjuksyster gjort en bedömning av mormor att hon hade det bra. ( och mormor som sov under själva bedömningen kunde inte berätta hur det egentligen var…)

Jag däremot var vaken –alldeles klarvaken och jag var inte nöjd.  Jag ventilerade mina åsikter om personalens inkompetens och motstånd till allt vad omvårdnad och omsorg hette.

-          Stol och speciell madrass blev beställd. Sedan lovade hon att remiss till Hospice i Uppsala skulle skickas.

Vi var glada och upprymda då vi trodde att nu skulle mormor komma till ett bra ställe och få den behandling hon hade rätt till.

Det var bara det att Enköpings palliativa team hade en doktor som gjorde en ny bedömning att vändschema och vätskeschema var det enda mormor behövde.

Jag blev chockad och arg och ringde socialstyrelsen för nu skulle här LEX-sara anmälas. Men det fick jag inte göra … däremot kunde jag göra en anmälan bara sådär ändå. Sen blev jag rekommenderad att tala med enhetschefen på det här avlastningshemmet och det gjorde jag men hon hade inte tid att prata med mej för hon var ute på någon gård och gjorde något någonstans. Då ringde jag den här onkologen på palliativa teamet som tillslut lovade skicka en remiss till hospice.

Några dagar senare får jag själv prata med hospice som inte kan ta emot mormor eftersom hon inte har tillräckligt ont.

Åter igen ringer jag till en sjuksyster på palliativa teamet som lovar att mormor ska få komma till Enköpings lasarett ”palliativa teamet”  nästa vecka.

Å äntligen kan jag andas ut – Jag talar om det för moster och min  mormor.

”Nästa vecka ” kommer och jag ringer för att se hur läget är. Den sjuksyster som lovade oss en plats på lasarettet har tagit semester i två veckor och självaste doktor onkolog har bedömt att mormor inte ska få komma in. Jag blir ledsen och så bestört att jag nästan inte kan prata   - dom hade ju lovat oss.

Jag ringer och vill ha svar på tal men Doktor onkolog blir sur och slänger på luren. Jag ringer tillbaka och får prata med en sjuksyster som inte förstår någonting. Efter ytterligare massa samtal kommer jag fram till onkologen igen som skriker åt mej att ” du ska inte förhöra mej” och ” jag värnar om mina patienter” och när jag säger att mormor är en av hennes patienter och vill veta varför hon inte värnar om henne får jag till svar att jag använder en ful ton.  Sen vill jag veta hur Doktor onkolog kommit fram till slutsatsen att mormor inte är i behov av palliativhjälp…. Då slänger hon på luren igen och där står vi nu.

ålderdom

Fy fan för hädanfärden

fy fan för dödsångest

fy fan för skräck

Fy fan för att vara drabbad av panik men inte kunna säga det
– be om hjälp

Fy fan för kala rum i långa korridorer

Fy fan för inte kunna röra sej fy fan för att ligga
fastnaglad i sin säng – oförmögen att ens öppna ögonen -

Fy fan för Gud som låter människor drabbas av sjukdom,
elände

-helt obefogat i många lägen

Fy fan för landstinget och receptionisterna

fy fan för samhällets syn på gamla sjuka människor

Fy fan för översittare

medicinare

Läkare

Fy fan för känslolös, kortsynt personal

Fy fan för världen som inte hittar botemedel mot cancer, Hiv
och hjärtesorg.

Fy fan för ensamhet

Fy fan för att vara sjuk – ha en obotlig åkomma.

Fy fan för att ha ont.

fy fan för  doktorer
som pratar ett språk gamla sällan förstår metastaser, dottertumörer,svulst och sekretess

Fy fan för att inte kunna göra sin röst hörd.

fy fan för att ligga i en säng i sin ensamhet på ett hem där
personalen som kallar sej ”specialister” och ”människokännare” i själva verket
är egoistiska, onda och helst av allt inte vill vara där.

Fy fan för att blir äldre

Fy fan för palliativsjuksköterskan som hade samtal med
mormor i arton sekunder

- medan mormor sov

Fy fan för att aldrig bli bönhörd.

fy fan för att aldrig bli lyssnad på

fy fan för att behöva vissna bort  i ensamhet

Fy fan för smärta

bedrövelse

fruktan – fy fan för den fruktan som tränger genom märg och
ben och inte går att drogas bort och på tal om droger fy fan för
söndermedicinering

fy fan för att vara så trött att andas är det enda man
klarar av

fy fan för att vara drabbad av sjukdom och veta om det-

fy fan för att förstå att ”mina dagar är få och
räknade”  och ändå inte kunna göra något
åt det – ligga paralyserad på den madrass kommunen tycker lämplig.

Fy fan för politiker som röstas fram men glider genom
dagarna på räkmackor.

fy fan för kommunerna som tänker på ekonomin i första hand
och den lilla människan – inte alls.

fy fan för självgodhet

fy fan för hjärtlösa typer

Fy fan för att ha barn och barnbarnen på besök men inte orka
sitta upp eller le

fy fan för att vet att snart

snart är det slut men att inte kunna göra något åt det

fy fan för eländighet och

fy fan för maktlöshet

fy fan för att bli gammal i Sverige

fy fan för byråkrater och läkare som inte vill förstå
patientens bästa

fy fan för partiskhet

fy fan för enhetschefer som inte lyssnar på de anhöriga

fy fan för sjuksystrar som inte kan ta till sej kritik utan
hellre lägger över ansvaret på den sjuke och redan så drabbade fy fan för
samhället och att åldras

fy fan för att bli gammal

bortglömd

inte räknas fy fan för att ligga samhället till last

börda fy fan för att drabbas av cancer

cancer

Åt helvete med den jävla cancern fy fan för att vara rädd

fy fan för att möta döden

ensam alltid ensam för i Sverige har vi inte råd att gå,
följa med den sjuke i Sverige lägger vi pengarna på annat

politiker

höga löner, taxiresor och gubbar som ska ut på rymdresor åt
helvete med Fugelsang och Reinfeldt och rösträtt när

Fy fan för att vara sjuk och lealös, rädd och ensam fy fan
för att inte ha någon anhörig som krigar för ens rätt

fy fan för oss

alla oss som vet om de men ingenting gör fy fan för oss