sofiarappjohansson.se

Å vad förbannad jag varit i natt – jag måste ha drabbats av något slags argsint virus och inte vilket virus som helst utan självaste Storasysterviruset.

Det är jobbigt att vara storasyster – det vilar liksom ett kroniskt ”ansvars –och vara gott föredöme- ansvar” på ens axlar. Storasyster ska vara duktig medan lillasyster är vara busig, söt och får ha många  killar. Om storasyster tjuvröker blir det ajaj om lillasyster röker får hon ett par dyra jeans om hon slutar.  Att hon sen börjar igen så fort man lämnat affären är det ingen som tar någon notis om – det är sånt som småsystrar ska göra står det i systersregelboken.

Jag minns inte varför jag var så arg men ilskan var definitivt riktad mot min lillasyster. Jag förbannade och skrek och hytte med båda mina nävar  ….när till slut alla svordomar var svurna och skriket  skriket var jag tvungen att ta till det tyngre artilleriet  : Spott! Jag fyllde munnen med så mycke saliv det gick, siktade och spottade iväg ( vad jag trodde skulle bli en härlig filmloska) men givetvis vart det inte så – nehedå… spottet löstes upp i miljontals små dropp-partiklar och jag tror att jag fick det mesta i ansiktet.

Syrran som inte fick nånting på sej flinade bara och gick i väg i sina jeans och maskaran var lika klammerfri som alltid.

Nu var jag riktigt arg.

Mitt nästa vapen hade ett visst skoslängar –sätt. Det går helt enkelt ut på att man tar en sko och kastar den på den som förtjänar det . Och det gjorde jag. Den ena skon efter den andra träffade henne men hon verkade inte lida för det utan sa bara att det var tur att jag inte hade några pumps för såna gjorde minsann ont att få på sej… det va visst något med det där decimeter höga klackarna , sa hon och lommade iväg….

Det var nog tur att väckarklockan ringde just då för samtligt som hon vände sej om och gick

-          tog det hus i helvete. Ja, jag tror nästan att hon har min väckarklocka att tacka för (kanske inte sitt liv, men i alla fall  sin maskara).

 Jag vaknade med all den här ospottade vreden…. Oförmögen att ge igen på henne eftersom hon inte längre var kvar. Jag knep ihop ögonen igen och försökte somna om – så jag fick ta ut min storasysterhämnd. Jag hade fler svordomar att svära och mera spott men sömnen vägrade infinna sej och drömmen var lika borta som gårdagens sinnesro och mitt goda mående….

För att förstå dagens blogg behöver du kanske läsa nedanstående länkar!

http://sofiarappjohansson.se/enkopings-kommun/

http://sofiarappjohansson.se/sofia-mot-enkopings-kommun/

Polisutredningan mot Enköpings kommun har lagts ner….. eftersom brott inte kan styrkas…..

Jag har fortfarande inte fått ut min fullständiga akt – i de delar jag fått är många vikiga namn och händelser överstrykna och advokaterna kan inte jobba så, säger dom.

Men det verkar iallafall som att Enköpings kommune fattat att jag menar allvar: Igår fick jag ett brev där kanslichefen och självaste socialchefen bad om ursäkt och som dom uttryckte det ” Det som skett är inte acceptabelt”….

Så jag antar att jag får se det som ett litet steg åt rät håll – men jag är inte riktigt färdig med dom än så fortsättning följer.

Det finns ingenting som krossar avskyn så effektivt som ett leende, en vänlig gest eller utsträckt hand. Har du varit med om det nån gång … du känner dej missförstådd eller förolämpad av någon anledning och går omkring och laddar upp inför mötet med den här personen. Du kanske pratar med dej själv, högt – i fantasin ställer du den här personen till svars. Du väntar på det  tillfälle då ni möts igen så att du får säga din goda mening – och så, när ni äntligen ses: du börjar med dina inövade haranger för att klargöra hur du upplevde det och kände. Att du mått dåligt sen dess, hur det blev för dej… du vill att den här personen ska känna lika – att hon verkligen  förstår  … Men då bara ler hon tillbaka, skakar på huvudet och ber om ursäkt. Säger att du har rätt och att hon uppförde sej fel … kanske har hon tänkt på det här också och bestämt sej för att be om ursäkt….

Eller när man ringer banken för att kontot är tomt och man får en vänlig röst till svar som lovar hjälpa och bistå -

Då känns det där du gått och irriterat dej över så meningslöst  – allt du  tänk och harmas över och det där att ” nu ska hon fanimej få höra ett och annat” faller som en pannkaka mot marken. Ett litet leende, vänligt tonläge eller ett par öppna ögon kan släcka vulkaner, stilla stormar och läka sår.

Ibland tänker jag på det när jag står i Ica-Maxikön. När jag har någon seg fåntratt framför mej som i mina ögon gått ut och handlat inte för att hon behöver det utan för att hon vill irritera så mycket folk som möjligt – först segar hon runt med sina kundvagn i affären och vart jag än går, vilka genvägar jag än väljer så står hon där med sin stora vagn och breda rygg och är i vägen –

Givetvis hamnar hon före mej i kön och när det är hennes tur lägger hon upp sina varor en och en medan hon tittar på när kassörskan scannar in pris och väger potatis.

När hon sen ska betala hittar hon varken betalkortet eller kommer ihåg sin kod och vi andra vanliga snabbhandlare får vackert  vänta. Mössorna åker ner i pannorna, under jackorna börjar kroppen producera svett och irritationshormoner och plötsligt kliar långkalsongerna så man håller på att bli tokig.

Det är då jag brukar försöka le – lite grann i alla fall. Jag spänner kinderna, pressar upp mungiporna och visar några framtänder.

Stelt vrider jag mitt huvud åt höger så att dom bakom mej i kön får en glimt av mitt leende. Jag ler mot kassörskan och mot snigeln som fortfarande inte minns sin kod men som just nu högljutt snyter sej i en blekblå tygtrasa.

Jag ler och ler och ler ända tills det bubblar i magen och det övergår till skratt – munnen torkar ut och överläppen fastnar i framtänderna – då brukar det äntligen vara min tur. Kassörskan brukar se lite orolig ut när jag fnissar förbi med min mjölk och mina tekakor,  visserligen med betalkort och kod i beredskap  men med ett onaturligt och smärtsamt flin i ansiktet.

Faktum är att från det att jag börjar le där i kön så minskar stressen och svetten lackar inte så förrjäkligt som det annars brukar göra i sådana situationer. Jag mår helt enkelt lite bättre av det. Massa bra hormoner utlöses ex. adrenalin, som får mej att må bra och känna mej lyckliga. Man skulle nästan kunna säga att jag smygknarkar lite grann där jag står under min röda toppluva och gnäggar.

- Skrattet är en sorts motionsträning för hjärtat. Pulsen ökar och det mår hjärtat bra av. Vid ett riktigt gapskratt kan pulsen stiga med 30 – 40 slag/min.  gapskratt rekommenderar jag er verkligen att göra under dessa tråkiga köarstunder: Ni ska se folks blickar när man plötsligt börjar skrocka… om du dessutom lägger till ett par schyssta danssteg och öppen mun kommer ditt köande  gå mycket snabbare eftersom folk runt om plötsligt kom på att dom hade andra och viktigare saker att göra!

 Blodtrycket stiger men faller sen till ett läge som är lägre än innan du började skratta. Skelettmuskulaturen blir bättre. Lungornas aktivitet ökar. Man andas upp till 40 ggr/min, mot normala 15-16 ggr/min. Man kan säga att det är en våg av aktivitet som sköljer genom hela kroppen.

- Stresshormonet kortisol sjunker vid skratt, man blir mer avslappnad.

 En femåring ler ungefär fyrahundra gr/dag, en vuxen ler ca femton ggr/dag.

Men tuvärr ler vi allt mindre: 1950 mätte man upp att man log 18 min om dagen. 1999 log vi 6 min om dagen…..

Det finns 7st olika skratt…

- Det humoristiska skrattet, man skrattar för att något är roligt

- Det sociala skrattet, andras skratt smittar oss, det är inget speciellt som är roligt men vi dras med av en god -stämning.

- Ignoransskrattet, vi skrattar för att dölja vår okunskap eller osäkerhet.

- Ångestskrattet, som en reaktion på ångest. Man känner lättnad när ångesten släpper.

- Sarkastiska hånskrattet, som många fruktar, det är mördande.

- Ursäktande skrattet, man skrattar som ursäkt.

- Kittlingsskrattet, en fysiologisk respons.

Att bjuda någon på en skrattattack borde vara en av de allra finaste presenter man kan få – så vad tror ni  – Kan årets julklapp bli en skrattupplevelse?!

Visst finns det handlingar så fruktansvärt vidriga att man skäms över att vara människa – eller gärningar man inte förstår hur en någon med ett hjärta kan utföra – ända måste jag lära mej förlåta.

Förlåtelsen botar.  

Jag behöver aldrig acceptera bli slagen eller kränkt, aldrig tillåta att någon är dum emot mej men har det nu hänt måste jag förlåta det för annars tuschar den här ilskan som jag känner och bär med mej – det kommer svärta ner resten av hela mitt liv. Det kommer påverka alla mina glada stunder som tillslut bara blir förre och förre eftersom hatet, ilskan tar över.

Visst har vi stora hjärtan men vi får inte plats med hur mycket som helst och har hatet väl börjat förkovra sej dä i tar det över och det ljusa, fina vi en gång hade förkrymps och nästan försvinner.

Den här ilskan fortplantar sej och jag kommer göra mej själv mera illa än personen som en gång skadat mej. Jag måste förlåta.

Jag måste förlåta och släppa dessa människor och deras gärninngar – jag måste lära mej det annars gör jag med mej själv en riktig björntjänst.

Att förlåta är svårt.

Att hata är lätt – det är lätt att lägga skulden till allt mitt lidande och elände på någon annan – då slipper jag ju ta ansvar själv. Men ratten över mitt liv håller jag i. Det är jag som styr, gasar och väljer dagsrutten. Och jag kan välja att styra hårt och hetsigt med ett par hatande händer. Hopbitna käkar och fientligt blick eller också låter jag min ena hand vila mjukt om ratten medan jag håller den andra utanför bilfönstret – flygande sådär som man gjorde när man var barn – då man låtsades att handen var en fågel eller Batman som seglade i vinden. Jag var oftast Batman….  Han var liksom coolare än sparvarna som pickar potatismos nere på torgetn tyckte jag.

Så tänker jag styra mitt liv – med avslappnande barmhärtigt händer, jag tänker förlåta människor – för jag är förtjänar ett bra liv framöver. Jag vill ha det bästa och tänker ge mej sjäv det – det är jag fan värd!

… det torde vara den sanna frågan.

Jag vaknade klockan två inatt av att plogbilen hade disko i mitt vardagsrum – de där förbannade lamporna dom far runt med tränger ju genom både persienner och ögonlock.
Och jag funderade där jag låg under kilovis av bolster, i min bädd av värme och vassa tassar: varför i helvete skottar dom nu?  Varför skottar dom inte kvart i fem eller halv sex eller nåt i den stilen – strax innan folket ska till sina jobb…. så här dags om natten är det ingen idé. Dessutom snöade det ju och vilken idiot som helst kunde förstå att dom skulle få göra om hela skiten lite senare ( eller tidigare det beror ju på hur man ser det).
Jag slog Träffens morronrock om mej och ställde mej i fönstret och tittade ut. Jag tänkte att om jag stirrar tillräckligt hatiskt skulle han förstå sitt eget bäste och ge fan i att skotta utanför min lägenhet och istället förpassa sej en bit bort – mera åt grannarna till.
Men han såg varken mej eller mina glänsande hatiska ögon.
Då övervägde jag en stund att klä på mej och gå ut och en gång för alla sätta stopp för det här nattplogandet.
Jag har läst på hur dom gör i Malmö och på nätet har jag hämtat en hel del smarta tips för att få sin vilja igenom.
Det finns visst tegelstenar för sånt – och pickadoller. Målarfärg, bombattrapper och hot. Olaga hot ja,  för vad jag vet så finns det inget som heter laga hot. Alla hot är visst olagliga på det ena eller andra sättet vill säga…
Men det blev varken hot eller våld det blev en lov ut på toa för att tömma blåsan och sen lockade sängen med sin värme. Jag kröp ner bredvid hunden och gosade in mej i pälsen.
Då kom dödsångesten som ett brev på posten.
Jag vet inte varför den bara var där – fanns överallt … jag tyckte mej till och med kunna höra den. Hela min kropp var ingenting annat än en tickande liten dödsklocka.
Jag kände halsen snöra ihop sej och drog hunden närmare mej.
Teo som är van med mina nattliga påfund accepterade läget och såg ut att tänka ”jahapp, nu har hon haft en mardröm igen – bäst att hålla god min en stund”.

Jag vet inte varför jag sådär ohappa blev rädd för att dö men det blev jag och jag var dessutom övertygad om att det skulle ske snart – nu, genast,  på en gång eller vad… hade det redan hänt?  ….nej pulsen slog fortfarande.
Men jag kände hur hjärtslagen saktade ner, slog orytmiskt och ytligt.
Pulsen lika så. Jag kallsvettades medan hjärnan spelade upp olika scenarier för mej …. det är märkligt vilken fantasi man kan ha på småtimmarna,  det var det ena värre än det andra -jag säger bara: Steven Spielberg släng dej i väggen!
Mest rädd var jag att dö och lämna Teo ifrån mej. Vem skulle ta hand om honom då, vem skulle se till att hålla hans päls i prima skick och tänderna sådär vita och vassa som han vill ha dom?
Och så promenaderna. Teo är noga med sin figur och vill gärna köra backträning ett par gånger i veckan varvat med kondition och höghöjdsträning. Om somrarna måste man förstå hans rädsla för getingar, humlor, myggor, bin, flugor och ja.. allt som surrar, har ben eller sitter som svarta fläckar på väggar och tak -  han har en långt utvecklad fobi för insekter, min lilla älskling.
Tillslut var jag tvungen att gå upp igen. Det gick inte an att ligga och vrida sej sådär fram och tillbaka – jag skrynklade ihop lakanen och Teo tycker inte alls om att sova på skrynkliga lakan han vill ha dom manglade i lavendeldoft.
Jag gick alltså upp. Snörde in mej i Träff´s morronrock och ställde mej i fönstret igen. Plogbilen var inne på sitt sista varv nu och jag kunde se att där han börjat fanns inte mycket kvar av plogspåren  – det hade snöat över igen.. .precis som jag förutspått!
Medan jag stod där och spanade ut mot den orangeablinkande lampan i mörkret märkte jag att den värsta dödsångesten gått över i hämndlystnad och syndighet – jag vill hämnas på traktorföraren  och hans evinnerliga gasande.
Jag tände lampan i köket för att han skulle se mej sen pekade jag mot den redan översnöade nyss skottade vägen med mitt mest krokiga reumatiska och skräckingivande finger samtidigt som jag spärrade upp ögonen och skrattade hest och hackigt.
Det skulle nog få den jäkeln på bättre tankar, tänkte jag men hytte för säkerhetskull ett par gånger i luften åt honom.

HA där fick han den skitstöveln!
.
När kaffet var klart och plogbilen inne på sitt tredje varv ( snön fortsatte ösa ner så det skulle med all sannolikhet bli både fyra fem och sex varv)  satte jag mej ner för att skriva mitt testamentet och inte förrän det var helt färdigt släppte ångesten över döden och allt som jag skulle behöva missa om jag nu gick och dog.
Men det bästa av allt var att jag nu hade den allra bästa plan för Teo. jag visste nu att han  skulle ha det bra och få allt han behövde med eller utan sin neurotiska matte.

Jag minns att jag satt där i en ring av människor och funderade över vad som var syftet med mitt liv. Just då hade jag ingen aning. Just då kunde jag inte se någon annan mening med det än att försöka överleva och det är inte alltid så enkelt, vill jag lova.
Jag minns att jag var osäker på soc också – på deras avsikter: Antingen ville dom mej faktiskt väl som dom sa eller också hade dom ett fult syfte med det hela. Det sista var min vanligaste tanke: klart det låg en hund begraven någonstans.
För varför hade dom egentligen placerat mej på det där stället: Mitt ute i skogen i ett ingenstans, flera mil till närmaste krog, tillsammans idioter och en katt.
Jag led av kroniskt ångest – ständig misstänksamhet och hade öppna själsliga sår som jag inte var förmögen att hela på egen hand.
Jag hade levt med de här såren så länge att det blivit en naturlig del av mej  – det var inte så märkvärdigt att blöda invärtes, jag hade vant mej vid smärtan.

Jag hade en inbyggd apparat, någonstans i bröstet där jag kunde välja om jag ville känna eller inte känna, prata eller tiga, höra eller inte höra– jag knäppte på och av som jag behagade vilket ledde till att allt jag hörde fick en selektiv sanning.
Jag trodde att jag visste vem jag var för att jag sa min åsikt – en åsikt jag för övrigt fått tilldelad mej i ett liv som gjort mej både oemottaglig och ärrad.
Jag hade mål och mening, visste vilken väg jag skulle ta, sa jag, men var på väg åt fel håll hela tiden. Jag trodde jag kände mina värderingar, hade koll på mina känslor och sinnen men kunde i princip inte känna annat än hat. Hat och rädsla var de två känslor som trängdes inom mej – som slogs om platsen och oftast vann hatet. Jag reagerade med ilska.

Jag levde under devisen ”ensam är stark” så jag behövde knappast någon hjälp.
Ja, och jag var ensam och avskydde det men min misstänksamhet mot andra gjorde det omöjligt att bevara en relation. Jag stötte folk ifrån mej, behandlande vänner illa och fiender ännu värre.
- Låt mej bara få vara, sa jag och knöt nävarna  i fickan– gjorde mej beredd, mobiliserade min inre armé för krig varje morgon.
Och jag mötte nya situationer som om det skulle bli mina sista minutrar i livet – jag visste att världen vill mej ont och att det gällde att äta eller ätas.
Åren passerade med vinter och vår,  höst och sommar. Ett halvt liv for förbi medan jag alltjämt bet ihop, försökte uthärda och så småningom började jag sakta förvandlas till sten.

Tillslut kom jag till en botten från vilket det inte fanns någon återvändo. Antingen dör jag här,  på botten av ensamheten, kall i själen och totalt jävla misslyckad, tänkte jag eller också försöker jag le lite grann.
För när jag hatat så länge att jag glömt bort varför jag en gång börjat.
När jag svurit och spottat på min omgivning, när jag stött alla ifrån mej, när jag tillslut stod ensam kvar med mina förstelnad sår och mina stela fingrar.
När jag inte längre fann orsaken till mitt förakt –
Fanns det inget annat att göra än att göra slut på det, på mej eller så kunde jag våga prova någon nytt.
Tanken var så fruktansvärt skrämmande.

Det sägs att ett barn behöver kärlek, annars dör det … en vuxen behöver närhet annars förtvinar det och så var det: Jag höll på att ruttna bort inifrån.
För mej gällde det att våga släppa lite på det där föraktet, på min misstänksamhet. Det var inte lätt för under så många år hade jag lärt mej hata, misstänka och se ned på människor. Plötsligt skulle jag vända på allting och börja känna kärlek.
Det tog lång tid och många gånger under vägen vände jag tillbaka. Jag valde helt enkelt att plocka upp hatet igen.
Men i nästa stund slängde jag det ifrån mej. Skrek åt det att låta mej vara. Att lämna mej i fred.
Jag har kastat mej av och ann in sängen om nätterna, svettig – arg och rädd. Men jag gav inte upp.
Jag ger inte upp – trots att jag är rädd. Trots att människor ibland använder mina försök till snällhet för egna intressen
Nej, jag ger inte upp. Inte idag, inte nu när jag har märkt att blodet i min kropp är några grader varmare än då.

Ingen är modig i varje enskilt ögonblick. Alla känner vi oss generade, blyga, dumma ja till och med fula ibland och en sån vecka har jag haft. Jag har känt mej så ful så att jag skämts över min spegelbild när jag gått förbi den. I måndags var jag arg på mina föräldrar eftersom de valde en sån ful partner att skaffa barn med och två inte alltför sköna föräldrar får givetvis en avkomma som inte blev finare än så här.

I tisdags gick jag ännu längre och skyllde min fulhet på de äldre generationerna:  farmor och farfar – mormor och morfar… sen la jag skulden på Gud ett tag. Om han nu skulle uppfinna mej kunde han inte ha gett mej ett par längre ben, renare händer, fastare häck, vitare tänder, mindre näsa bättre intellekt skönare sångröst, starkare självkänsla och mera pengar medans han ändå höll på menar jag….

Men det gjorde han inte och inte heller blev jag snyggare av att stå där i hallen och stirra på mej själv. Tillslut bestämde jag mej för att låta bli att titta.

Dagen gick och det blev onsdag men jag var lika ful. Jag började undvika speglarna och på kvällen när solen gått ner drog jag för persiennerna – allt för att slippa se en skymt av mej i de kolsvarta fönsterrutorna.

Torsdagen kom och jag hade ett slags konstig illasmakande klump i magen. Jag var arg på världen och inte ens tandblekningen jag gjort kvällen före   kunde muntra upp mej för när jag smilade plockade folk fram solglasögonen och har jag munnen öppen när jag kör bil ber mina medtrafikanter mej att   blända av. Det är svårt att vara såhär fel.

Torsdagskvällen kom och gick. Jag försökte tröstäta två stora havregrynsportioner men det hjälpte inte – snarare förvärrade den övermättat känslan min fulhet. Jag vankade fram och tillbaka genom hallen oförmögen att göra någonting annat än att grina.

Så småningom blev det läggdags och jag gjorde mej i ordning för natten. Varje kväll ber jag Gud om det där mirakulösa undret som jag vet kommer ske förr eller senare – en dag kommer jag vakna och vara så vacker att alla Angelina Jolie´s  och Brad Pittar får slänga sej i väggen. Men jag antog att undret inte skulle ske den här natten så jag bad bara halvdant.

Nu förstår ni säkert vart jag vill komma: Undret har skett!

Ja inte direkt så att jag vaknade och var bedårande snygg – nej inte riktigt men jag vaknade klockan två av en molande värk långt nere i magen: Den kvinnliga cirkliga cykeln var sluten.

Efter toabesök och en kopp kaffe vågade jag mej ut i hallen igen. Jag drog ett par fingrar genom håret och kikade försiktigt fram…. Minsann om inte ett par rätt så fina par ögon tittade tillbaka på mej.

Jag hasade fram ytterligare så jag stod med nästan hela överkroppen i spegeln. Helt okej, faktiskt!

Då tog jag mod till mej och stegade fram hel och hållen och som Gud skapade mej.

Det jag såg gjorde mej glad. Et litet glädjetjut trängde upp genom  min hals och jag kände mej både lättad och väl till mods.  Och några timmar senare när den vita bilen svängde in på gården för att lämna av dagens HT stod jag fortfarande kvar  och beundrade mej själv i all min prakt!

Plötsligt kom jag på att mamma inte alls varit så ful….  nej min mamma var det vackraste  som någonsin gått i ett par svarta pumps och pappa är kraftfull och snygg han också.  Farmor, minns jag,  fnissade så karlarna i närheten töade bort av beundran och farfar var en arbetarman med nävar som inte skämdes för att greppa en spade eller skiftnyckel.

Mormor är smidig som en leopard med prydliga lockiga drag och morfar har jag visserligen aldrig sett men jag känner på mej att han var snygg han också – på den tiden som det begav sej, vill säga!

Jag var ingen idiot – jag fattade att jag i början av behandlingen skulle må dåligt men så jävla dålig som jag blev hade jag inte räknat med.

Jag trodde man kunde få lugnande, eller en sup om abstinens tilltog – jag hade  inte fattat att jag hamnat på ett hem där lidande var en del av terapin och ju ondare du led ju närmare ditt innerst var du.

Jag befann mej tydligen på ett tortyrhem.

Jag skulle ha lytt mina inre röster, min magkänsla och vänt på tröskeln.

Jag skulle över huvudtaget aldrig satt mej i socialens leasade bil.

Jag skulle ha lånat Patriks avsågade straight pull och skjutit mej i tinningen: Låtit hjärnan regna ut över källarens mörker.

Jag hade låtit kulan perforera min skalle mycket hellre än att uppleva det jag snart skulle vara med om.
Visst hade jag känt avtändningen bränna i kroppen förut – känt hur blodet isat och förvandlat lederna till orörliga och smärtsamma delar av mej. Armarna och benen som efter ett par timmar utan botemedel kröker sej i en olustig kramp. Smärtsamt å fyfan för den värken!

Jag hade kräkts ner britsar på snutstationer och legat bojad med dränage på akuten. Ändå var det ingenting mot det här.
Jag fick ett rum med fönster åt två håll. Stort luftigt: Kakelugn, knarrande golv och mintgröna väggar. Jag fick kissa i en plastmugg framför en främmande kvinna men gummihandskar och kaxigt uttryck.

Jag fick en pärm med regler och veckoschema. Sängkläder,
handdukar och en blå bok: AA´s stora bok.- Men för fan tror dom jag är född i förrgår!?

Jag fick ett namn på min kontaktperson, en fadder och egen krok i hallen där jag kunde hänga av min jacka. Sen sa socialsekreterarna ”hejdå, lycka till, ring om det är något” och åkte hem. Det var då som mitt hjärta började slå sådär läskigt.

Jag behövde en sil.

Jag behövde en grogg eller tabletter eller vad som helst bara det lugnade ner mej lite.

Jag var rädd, fullkomligt skräckslagen men samtidigt oförmögen att ta mej därifrån. Jag var fast i min egen skit.

Jag läste på text-tv här om dagen att regeringen vill lägga X-antal miljoner för att förhindra och stoppa fildelningen på Internet. Det är
visserligen bra men det känns som att det finns värre saker som händer på nätet
– dit pengarna och alla resurser borde gå.

Vad sägs om spridningen av bilder på barn som tvingas in i
sexuella situationer. Där barnen förnedras, görs illa och våldtas.

För varje miljon politikerna spenderar på julbord, taxiresor
och smutskastningskampanjer borde hundra miljoner gå till motverkandet och
spridningen av dessa avskyvärda bilder, filmer.

Nu för tiden har domstolarna blivit så härdade vad gäller de
här övergreppssituationerna att det krävs bilder eller filmer, flera tusentals
av den grövre varianten – ni vet: blod, penetration och uppenbart lidande från
barnet – för att en förövare ska åka fast.

Tänk att det har gått så långt i vårat välfärds Sverige ….
Kanske tänker den där rättskaffens åklagaren att en liten barnavåldtäkt inte är
så farlig. Såren läker ju, man växer ihop igen och glömmer och eftersom man i
Sverige inte får döma någon till ett straff om det inte ligger bortom varje
rimligt tvivel att just ”den där” är gärningsmannen så friar herr eller fru
åklagare hellre än fäller.

Så det spelar ingen roll att det trasiga lilla barnet gråter sönder sina ögon av rädsla och förtvivlan – barnets ord kan aldrig bli så betydelsefullt att det väger tyngre, eller spelar någon roll i jämförelse med en vuxens.

-Fler och fler poliser samt åklagare avdelas särskilt för att
stoppa den illegala fildelningen. Polisens nationella samordnare för
immaterialrättsliga brott räknar med att polisanmälningarna kommer att
fördubblas 2012 jämfört med 2009.

Resurserna läggs på fel ställle anser jag – eller varför inte båda..Måste det ena utesluta det andra  ja tyvärr. Det viktigaste först och det är inte våra barn…

2007 anmäldes det över 3600 fall av sexuella övergrepp mot barn under 15 år. Det är alltså ca 10 fall om dagen. Spridningen och tillgängligheten av övergreppsbilder av barn har under de senaste åren ökat i en alarmerande hastighet och den huvudsakliga spridningen sker via Internet.
Det cirkulerar hundratusentals barnpornografiska bilder på Internet och antalet
ökar hela tiden. Bakom varje bild döljer sig ett övergrepp. Enligt
Rikskriminalpolisens barnpornografigrupp innehåller bilder idag allt grövre
övergrepp mot barn.

Internet gör det möjligt att anonymt kunna sitta hemma och
få tillgång till barnpornografiska bilder. Många är gratis medan andra kostar
pengar. Bilderna och filmerna sprids och byts inom olika nätverk där ett krav
kan vara att man som medlem måste dela med sig av nya bilder eller filmer.

Det finns en ”spärr/filter” som heter ”net-clean” som alla
kommuner, Telia, Tele 2, comhem, googel och så vidare kan köpa in och använda
sej av och därmed stoppa alla som vill gå in och titta på barnporr. Men
kommunerna anser att detta är för dyrt och Tele 2, comhem och Telia  och alla de andra skyller på olika saker bland annat  den personliga integriteten och demokratin….Man kan inte börja senurerar vissa saker och tillåta andra – då har vi det snart som i Kina.

Rädda Barnen har länge påpekat barnpornografibrottets felplacering i brottsbalken. Idag står bestämmelsen om barnpornografibrott bland brotten mot allmän ordning. Eftersom barnpornografibrott handlar om barn
som kränks, och inte om allmänhetens behov av ordning, vill Rädda Barnen att
barnpornografibrottet flyttas till brottsbalkens sjätte kapitel om sexualbrott.
Det skulle ge en tydlig signal om att fokus bör ligga på barnets behov av skydd
och inte, som idag, på att allmänheten bör förskonas från att se
barnpornografi.

Enligt SCB:s senaste siffror så fildelar cirka 1,4 miljoner
svenskar. Andra bedömningar ligger ännu högre och fildelningen fortsätter att
öka i omfattning.

Enligt den nya praxis som fastslagits i rättegångar så
riskerar en halv miljon svenskar fängelse för fildelning.  Det är höstens domar som gett vägledning för den nya praxis som växt fram: Det räcker att fildela ett tiotal filer för fängelsestraff.

Gissa hur mycket man måste barnporrsurfa för att riskera fängelsestraff?

- En 32-årig man har åtalats vid Varbergs tingsrätt misstänkt för brott mot upphovsrättslagen.
Mannen har mellan åren 2007 och 2009 drivit en lukrativ fildelningstjänst som
inbringat 390 000 kr. Den kommersiella fildelningstjänsten som mannen bedrev
medgav att användare kunde ladda hem över 2000 upphovsrättsskyddade verk.

Den här mannen riskerar dryga böter och även fängelse.

De flesta som lagförs för barnpornografibrott döms oftast även för andra brott. Som framgått av flera exempel har de också avslöjats mer eller mindre slumpartat, exempelvis vid hustruvåld.

I februari 2006
ingrep polis mot en kvinnomisshandel i Falun. Åtalet kom så småningom att
ogillas men som effekt av tillslaget kom den misstänkte våldsmannen, en idag
42-årig falubo, att dömas villkorligt i kombination med 100 timmar
samhällstjänst för barnpornografibrott. som alternativ mätte Falu tingsrätt
ut tre månaders fängelse. Så ser ett typiskt barnpornografibrott i Dalarna ut.
42-åringen hävdade att han av misstag fått med barnporr vid nedladdning av
”normal” porr. Han dömdes för innehav av 232 bilder och 27 filmer. Han har
senare åtalats för ett något större innehav och frikänts. Som jämförelse kan
nämnas att den nu åtalade 43-åringen enligt åtalet innehaft och spridit 1 181
bilder och 40 filmer. 115 bilder och 37 filmer ansågs visa särskilt
hänsynslöshet. Hans nuvarande flickvän åtalas för innehav av sju bilder och en
film, en kvinna från Ludvika för 36 bilder och 13 filmer och en kvinna från
Grängesberg för 14 bilder och tre filmer.

Alltså: .Fildelning, nedladdning av musik och liknande äer
mycket värre än att inneha och sprida bilder/filmer med barnporr.

Hur kan det vara värre och ge drygare straff när man laddar
ner musik eller en pang-pangrulle mot att fotografera eller filma små barn som
tvingas till oralsex, analsex eller andra vidrigheter?

Hur är våran lagstiftning egentligen konstruerad och vart någonstans har den lilla människan sin rätt tilll trygghet, när pengar får styra allt?

Precis allt.

Jag skäms över att vara människa.

… finns på sjöbottnen!

Det här är min fjärde natt den här veckan som jag inte sover mer än två timmar – det börjar tära på mitt redan föråldrade ansiktet. Det korroderar mitt medvetande… plågar min själ. Sängen är skön, det är inte det som är felet – mörkret är kompakt och tystnaden stilla … jag är trött, ändå kan jag inte sova. Ligger bara där och funderar. Funderar, funderar och funderar…. Går upp och dricker ett glas mjölk: Väntar in insulinpåslaget efter mjälksockret och förhoppningsvis tröttheten – men nej. Det bidde ingen sömn i natt heller. Har ni märkt att bekymmer gärna dyker upp om nätterna. Man ligger där i sängen med ångest och försöker lösa dom. Ibland försvinner de ungefär samtidigt som gryningen kommer eller också kan en sak man legat och ältat på natten te sej som en liten skitsak på dagen. Ljuset verkar ha en rymmande och reducerande effekt på bekymmer. Men somliga kvarstår .- dag efter dag. Och inte ens den allra mjällaste sol kan råda bot på det. Man pratar med sina vänner och får goda råd från alla möjliga håll. Vännerna säger en sak, familjen en – samhället en och Sverker Olofsson en helt annan … och tillslut är man så överhopad av råd att man varken vet ut eller in. Jag fick ett tips att i sådana situationer bara ”släppa det” sluta fundera helt enkelt… Det är nästan som när man tappar nåt i en sjö och man irrar runt med cyklopet och snorkel och försöker finna på men det enda man hittar är att man i sitt försök att se nåt bara dragit upp en massa sand och dy så att sikten är helt skymd. Det är då man ska ta ett steg tillbaka och vänta. Låta sanden sjunka ner till botten och dyn lägga sej tillrätta igen. Har jag bara lite is i magen så är sikten snart tillbaka och jag kommer att hitta det jag tappat. Jag tror det är lika med våra problem – ibland snurrar jag in i nåt som bara blir större och större och svårare att lösa. Backar jag lite…. Tar mej en skogspromenad eller kopp thé brukar lösningen på mina bekymmer dyka upp lika klart och säkert som blixten från ett åskmoln! Bara ett tips till alla er funderare som varken finner ut eller in på någonting!