sofiarappjohansson.se

inte terapi snack och regler -
/ett litet klipp ur min näst-nästa … tror jag-

Vem fan vill åka sju mil för att se på älgar?  Vi har ju älgar runt knuten!

Men planering är planering och det är bara att sätta sej i den
röda bussen och låta sej köras iväg. Älgar, åt helvete med dom!

Dagens aktivitet är Järvsö zoo.

Personalen försöker övertyga oss om hur kul det ska bli men
det är ingen, inte ens dom själva som tror på det.

Jag lutar huvudet mot
rutan och blundar. Försöker få tiden att gå fort. Snart är jag säkert fri och
kan göra precis vad jag vill. Jag längtar hem. Men vart är hem, jag har inget
hem. Jag längtar bort. Jag längtar efter en fix, en grogg eller bara något
lugnande. Jag längtar efter musik och fester, stim och party. Jag längtar efter
att ha ett eget liv, egna åsikter.

Medan regnet öser ner
berättar guiden om djuren man knappt ser. Myskoxar, rävar och ugglor. Det
luktar skog och gödsel. Den långa träbron som går genom hela djurparken är hal
av regnet så vi tvingas gå på led och hålla oss i staketet. Långt borta kan vi
skymta gråa tussar. Det ska tydligen vara får.

Efter halva vägen får vi se på när en fyrhjuling kör in i en
stor hage och kastar röda köttstycken till vargarna. Efter det är det dags för
oss att äta. Vi pressar oss in i en hydda där en öppen eld sprakar. Varm choklad,
korv och frukt motar bort den råa kölden som trängt in under kläderna.

Det smakar gott även om det är lite svårt att svälja den
brända korven efter att ha sett vargarna slita sönder sin mat.

Guiden mal på om djuren och zooe´ts rutiner. Jag stänger av
och lyssnar inåt istället. Hör klirret från färgglada drinkar, känner doften av
rök och blodsmak. Smink, kjolar och solsken. Alltid solsken, på något vis minns
jag det som att det alltid var sommar där ute. Utanför behandlingshemmets
regler och fyrkantiga rutiner. Bortom skogen, ängarna och tvånget.

Nej jag kan inte vara glad över att vi har en internationell kvinnodag – kan inte vara glad över att vara kvinna när det är som det är. Vi kvinnor har en dag – männen alla andra. Idag är det internationella kvinnodagen. Det innebär att man varje år uppmärksammar ojämnställdhet och kvinnors situation över hela världen. Men vad är egentligen syftet med det – vad är meningen liksom? -Det finns kanelbullens dag då äter vi kanelbullar – frossar i den under ett dygn för att sen leva lite mer hälsosamt resten av årets dagar. Är det här med kvinnodagen inte bara ett sätt för männen och politikerna att komma jävligt billigt undan. Jag tror dom tänkte såhär: Vi ordnar de där kvinnorna en dag i almanackan. Då kan vi ge dom rosor, uppmärksammar dom och pratar kvinnofrågor hela dagen – sen får dom hålla sej på mattan resten av året. Jag hörde på radion idag att männen tjänar 14 % mer än kvinnorna vilket innebär att en kvinna inte har betalt hela sin arbetsdag utan bara fram till 15-tiden. Varför har inte vi betalt på samma premisser som män? Varför är vi lite sämre, mindre kompetenta och står lägre i rang bara för att vi har bröst och saknar pillevink? Jag vägrar fira kvinnodagen – jag vägrar det för att jag tycker att jag som kvinna förtjänar bättre än en dag i almanackan. Jag kräver en kvinnlig förändring! Utrota den internationella kvinnodagen och ge oss hellre större makt, mera frihet och uppskatta oss för vad vi är: KVINNOR!

Igår fick jag en himmelsk insikt – inte så att jag blev religiös, hoppade i ån eller började tala i tungor – utan bara en enkel insikt som jag vet kommer förändra mitt liv! Jag kom på… att livet handlar inte om att vara offer i tiden och i varje situation utan om hur jag tolkar varje förhållande, händelse. Alltså allt händer av en anledning men sätter jag på mej ”offerglasögonen” kommer jag att missa det som var mening att jag skulle se – man kan inte se klart genom grådisig dimma det säger väl sej självt!? Väljer jag att tänka: Jaha jag är arbetslös jävla politiker som inte fixar ett Sverige som kan ge alla människor jobb – då kommer min tillvaro gestalta sej tung, tråkig och långsam. Väljer istället att i samma arbetslösa situation tänka: Vad spännande!… jag står i ett vägskäl – är kickad från mitt gamla jobb – undrar just vad som är meningen med det – kanske kommer jag få ett nytt där jag utvecklas och mår bra – chefsjobb eller volontär – eller också kommer jag gå och slå dank ett par månader i väntan på våren och jag som aldrig sett våren slå ut – aldrig sett hur gräsmattorna vaknar till liv och förvandlas, vem vet jag kanske ska bli en livets observatör! – Samma situation men tanken motsatt. Jag tar mej själv som exempel: jag hatar att vänta – jag hatar affärernas köer och tågens förseningar…. Men efter den här insikten kommer jag möta dötiden med nya förväntansfulla ögon! För vem vet vad som döljer sej i en ringlande kö eller vid nästa tågstopp – min kommande äkta hälft, eller en historia som får mej tappa fattningen. Jag vet fanken inte alls vad som väntas mej i varje givet ögonblick därför borde ordet ”långtråkig” inte få finnas. Nu ser jag fram emot en hektisk dag med massor av jobb och nya utmaningar – jag ska ge mej tid att kliva lite åt sidan och iaktta mej själv och mina medmänniskor – Och sen ska jag roat se på hur livet för mej framåt och bjuder mej på små karameller . Livets alla överraskningar!

Det är så typiskt – när jag behöver sömnen som allra mest vägrar den infinna sej. Nu har jag legat och snurrat i nästan fyra timmar utan resultat. Bäst att gå upp – bäst att ta sej en kopp kaffe och slå sej ned vid tangentbordet och skriva lite.  Kan man inte sova kan man i alla fall skriva, tänkte jag. Ja, så nu sitter jag här med tendens till panik för jag vet att jag egentligen borde ligga på min kudde och sussa sött. Jag behöver de här timmarna för att få dagen att fungerar. Eller dagen och dagen – för att få de kommande sex ,sju dygnen att fungerar.

En intensiv fas i dokumentärfilmningens historia drar igång nu.

Eter att jag lämnat över stafettpinnen till helgpersonalen om några timmar -åker jag hem till mitt kaos och försöker få någon ordning på möbler och inredning. Sen går färden ner mot Gävle och ikväll ska jag om allt går som det vill, befinna mej hos min saknade systeryster i Falun och hennes två busiga pojkar.

I morgon kommer Setareh Persson, dokumentärfilmare, producent och en massa annat…. jag vet faktiskt inte allt vad hon är - ni får Googla henne!  Men det är för övrigt hon som gör ”min” film.

Klockan 11, lördag drar vi till Staffan Lindfors studio och spelar in nästa singel: ” Kärlekssång”. JAg vet att den kommer toppa alla hitlistor så fort den är färdig så håll utkik efter den!!!

Givetvis kommer Setareh med kamera, ljussättning och omtagningar att vara med. På söndag hinner vi kanske med att se våran gemensamma och goda vän ”Bettan”. Annars blir det nog intervjuer, ”oplanerade” och spontana skogspromenader med Teo eller annat filmaktigt som hon kommer på.

På söndag eftermiddag tillbaka hem till Hudiksvall, fortsätta med intervjuer och filmning.

Måndag har jag en intervju för en tidning och sen möte med Per Sonerud; mitt musikbolag. Vi ska samtala om nästa års melodifestival och lite annat. Givetvis sker allt under Setarehs filmaröverseende.

Tisdag då… nej inte heller den här dagen är vidare lugn: Först och främst ska jag till HC och kolla om jag är glutenintolerant. Sen blir det date framför brasan och  lunchmys med Christina Träff. Men gissa hur lätt det är att ligga och prata och bete sej som vanligt när man har spotlighter och kameror riktade i ansiktet… och den där förbaskade mikrofonknälen man ska ha i byxlinningen gör inte saken bättre, direkt. Nåja, det ska nog gå bra för vid det här laget borde jag förtängt henne. Alltså Setareh med diverse pinaler – inte Christina.

Nåja Onsdagen: Terapi. På kvällen/ eftermiddagen leder jag Friskis och Svettis -gympa fortfarande  med den där kameran och lampan efter mej. Efter det håller jag i utbildningen och föreläsning på kvinnojouren, alltjämt medan hon…. ja Ni vet!?

Torsdagen sen då – jo nu vill det till att vi gasar ner till Uppsala eftersom träff med Advokaterna och lite annat står på agendan. Förhoppningsvis får jag tag på Mr X på Enköpings kommuns arkiv – jag har ett och annat otalt med den mannen som vägrar lämna ut mina journaler. Honom vill jag filma för den ljuva hämndens skull! / Bitter – jag… nehee då!/

Nästa helg ( fortafarnde med S och kameran)  tänkte jag besöka min mormor om tid finns….och så håller Army Of Survivors möte i Enköping. Det blir som sagt en intensiv vecka -

Och eftersom jag vet att jag inte kommer få en blund i ögonen under hela den här perioden – hade jag behövt de här ynka timmarna som natten skulle haft att erbjuda – men som sagt: sömnen vägrar infinna sej – så vad göra?

Jag antar att jag tillslut blir så trött att jag somnar stående någonstans mellan kamera, spotlights och mikrofon.

Det vore kanske det bästa så vi får hoppas på det i alla fall.

Trevlig helg mina vänner. Ta hand om er!

Å vad förbannad jag varit i natt – jag måste ha drabbats av något slags argsint virus och inte vilket virus som helst utan självaste Storasysterviruset.

Det är jobbigt att vara storasyster – det vilar liksom ett kroniskt ”ansvars –och vara gott föredöme- ansvar” på ens axlar. Storasyster ska vara duktig medan lillasyster är vara busig, söt och får ha många  killar. Om storasyster tjuvröker blir det ajaj om lillasyster röker får hon ett par dyra jeans om hon slutar.  Att hon sen börjar igen så fort man lämnat affären är det ingen som tar någon notis om – det är sånt som småsystrar ska göra står det i systersregelboken.

Jag minns inte varför jag var så arg men ilskan var definitivt riktad mot min lillasyster. Jag förbannade och skrek och hytte med båda mina nävar  ….när till slut alla svordomar var svurna och skriket  skriket var jag tvungen att ta till det tyngre artilleriet  : Spott! Jag fyllde munnen med så mycke saliv det gick, siktade och spottade iväg ( vad jag trodde skulle bli en härlig filmloska) men givetvis vart det inte så – nehedå… spottet löstes upp i miljontals små dropp-partiklar och jag tror att jag fick det mesta i ansiktet.

Syrran som inte fick nånting på sej flinade bara och gick i väg i sina jeans och maskaran var lika klammerfri som alltid.

Nu var jag riktigt arg.

Mitt nästa vapen hade ett visst skoslängar –sätt. Det går helt enkelt ut på att man tar en sko och kastar den på den som förtjänar det . Och det gjorde jag. Den ena skon efter den andra träffade henne men hon verkade inte lida för det utan sa bara att det var tur att jag inte hade några pumps för såna gjorde minsann ont att få på sej… det va visst något med det där decimeter höga klackarna , sa hon och lommade iväg….

Det var nog tur att väckarklockan ringde just då för samtligt som hon vände sej om och gick

-          tog det hus i helvete. Ja, jag tror nästan att hon har min väckarklocka att tacka för (kanske inte sitt liv, men i alla fall  sin maskara).

 Jag vaknade med all den här ospottade vreden…. Oförmögen att ge igen på henne eftersom hon inte längre var kvar. Jag knep ihop ögonen igen och försökte somna om – så jag fick ta ut min storasysterhämnd. Jag hade fler svordomar att svära och mera spott men sömnen vägrade infinna sej och drömmen var lika borta som gårdagens sinnesro och mitt goda mående….

För att förstå dagens blogg behöver du kanske läsa nedanstående länkar!

http://sofiarappjohansson.se/enkopings-kommun/

http://sofiarappjohansson.se/sofia-mot-enkopings-kommun/

Polisutredningan mot Enköpings kommun har lagts ner….. eftersom brott inte kan styrkas…..

Jag har fortfarande inte fått ut min fullständiga akt – i de delar jag fått är många vikiga namn och händelser överstrykna och advokaterna kan inte jobba så, säger dom.

Men det verkar iallafall som att Enköpings kommune fattat att jag menar allvar: Igår fick jag ett brev där kanslichefen och självaste socialchefen bad om ursäkt och som dom uttryckte det ” Det som skett är inte acceptabelt”….

Så jag antar att jag får se det som ett litet steg åt rät håll – men jag är inte riktigt färdig med dom än så fortsättning följer.

Det finns ingenting som krossar avskyn så effektivt som ett leende, en vänlig gest eller utsträckt hand. Har du varit med om det nån gång … du känner dej missförstådd eller förolämpad av någon anledning och går omkring och laddar upp inför mötet med den här personen. Du kanske pratar med dej själv, högt – i fantasin ställer du den här personen till svars. Du väntar på det  tillfälle då ni möts igen så att du får säga din goda mening – och så, när ni äntligen ses: du börjar med dina inövade haranger för att klargöra hur du upplevde det och kände. Att du mått dåligt sen dess, hur det blev för dej… du vill att den här personen ska känna lika – att hon verkligen  förstår  … Men då bara ler hon tillbaka, skakar på huvudet och ber om ursäkt. Säger att du har rätt och att hon uppförde sej fel … kanske har hon tänkt på det här också och bestämt sej för att be om ursäkt….

Eller när man ringer banken för att kontot är tomt och man får en vänlig röst till svar som lovar hjälpa och bistå -

Då känns det där du gått och irriterat dej över så meningslöst  – allt du  tänk och harmas över och det där att ” nu ska hon fanimej få höra ett och annat” faller som en pannkaka mot marken. Ett litet leende, vänligt tonläge eller ett par öppna ögon kan släcka vulkaner, stilla stormar och läka sår.

Ibland tänker jag på det när jag står i Ica-Maxikön. När jag har någon seg fåntratt framför mej som i mina ögon gått ut och handlat inte för att hon behöver det utan för att hon vill irritera så mycket folk som möjligt – först segar hon runt med sina kundvagn i affären och vart jag än går, vilka genvägar jag än väljer så står hon där med sin stora vagn och breda rygg och är i vägen –

Givetvis hamnar hon före mej i kön och när det är hennes tur lägger hon upp sina varor en och en medan hon tittar på när kassörskan scannar in pris och väger potatis.

När hon sen ska betala hittar hon varken betalkortet eller kommer ihåg sin kod och vi andra vanliga snabbhandlare får vackert  vänta. Mössorna åker ner i pannorna, under jackorna börjar kroppen producera svett och irritationshormoner och plötsligt kliar långkalsongerna så man håller på att bli tokig.

Det är då jag brukar försöka le – lite grann i alla fall. Jag spänner kinderna, pressar upp mungiporna och visar några framtänder.

Stelt vrider jag mitt huvud åt höger så att dom bakom mej i kön får en glimt av mitt leende. Jag ler mot kassörskan och mot snigeln som fortfarande inte minns sin kod men som just nu högljutt snyter sej i en blekblå tygtrasa.

Jag ler och ler och ler ända tills det bubblar i magen och det övergår till skratt – munnen torkar ut och överläppen fastnar i framtänderna – då brukar det äntligen vara min tur. Kassörskan brukar se lite orolig ut när jag fnissar förbi med min mjölk och mina tekakor,  visserligen med betalkort och kod i beredskap  men med ett onaturligt och smärtsamt flin i ansiktet.

Faktum är att från det att jag börjar le där i kön så minskar stressen och svetten lackar inte så förrjäkligt som det annars brukar göra i sådana situationer. Jag mår helt enkelt lite bättre av det. Massa bra hormoner utlöses ex. adrenalin, som får mej att må bra och känna mej lyckliga. Man skulle nästan kunna säga att jag smygknarkar lite grann där jag står under min röda toppluva och gnäggar.

- Skrattet är en sorts motionsträning för hjärtat. Pulsen ökar och det mår hjärtat bra av. Vid ett riktigt gapskratt kan pulsen stiga med 30 – 40 slag/min.  gapskratt rekommenderar jag er verkligen att göra under dessa tråkiga köarstunder: Ni ska se folks blickar när man plötsligt börjar skrocka… om du dessutom lägger till ett par schyssta danssteg och öppen mun kommer ditt köande  gå mycket snabbare eftersom folk runt om plötsligt kom på att dom hade andra och viktigare saker att göra!

 Blodtrycket stiger men faller sen till ett läge som är lägre än innan du började skratta. Skelettmuskulaturen blir bättre. Lungornas aktivitet ökar. Man andas upp till 40 ggr/min, mot normala 15-16 ggr/min. Man kan säga att det är en våg av aktivitet som sköljer genom hela kroppen.

- Stresshormonet kortisol sjunker vid skratt, man blir mer avslappnad.

 En femåring ler ungefär fyrahundra gr/dag, en vuxen ler ca femton ggr/dag.

Men tuvärr ler vi allt mindre: 1950 mätte man upp att man log 18 min om dagen. 1999 log vi 6 min om dagen…..

Det finns 7st olika skratt…

- Det humoristiska skrattet, man skrattar för att något är roligt

- Det sociala skrattet, andras skratt smittar oss, det är inget speciellt som är roligt men vi dras med av en god -stämning.

- Ignoransskrattet, vi skrattar för att dölja vår okunskap eller osäkerhet.

- Ångestskrattet, som en reaktion på ångest. Man känner lättnad när ångesten släpper.

- Sarkastiska hånskrattet, som många fruktar, det är mördande.

- Ursäktande skrattet, man skrattar som ursäkt.

- Kittlingsskrattet, en fysiologisk respons.

Att bjuda någon på en skrattattack borde vara en av de allra finaste presenter man kan få – så vad tror ni  – Kan årets julklapp bli en skrattupplevelse?!

Visst finns det handlingar så fruktansvärt vidriga att man skäms över att vara människa – eller gärningar man inte förstår hur en någon med ett hjärta kan utföra – ända måste jag lära mej förlåta.

Förlåtelsen botar.  

Jag behöver aldrig acceptera bli slagen eller kränkt, aldrig tillåta att någon är dum emot mej men har det nu hänt måste jag förlåta det för annars tuschar den här ilskan som jag känner och bär med mej – det kommer svärta ner resten av hela mitt liv. Det kommer påverka alla mina glada stunder som tillslut bara blir förre och förre eftersom hatet, ilskan tar över.

Visst har vi stora hjärtan men vi får inte plats med hur mycket som helst och har hatet väl börjat förkovra sej dä i tar det över och det ljusa, fina vi en gång hade förkrymps och nästan försvinner.

Den här ilskan fortplantar sej och jag kommer göra mej själv mera illa än personen som en gång skadat mej. Jag måste förlåta.

Jag måste förlåta och släppa dessa människor och deras gärninngar – jag måste lära mej det annars gör jag med mej själv en riktig björntjänst.

Att förlåta är svårt.

Att hata är lätt – det är lätt att lägga skulden till allt mitt lidande och elände på någon annan – då slipper jag ju ta ansvar själv. Men ratten över mitt liv håller jag i. Det är jag som styr, gasar och väljer dagsrutten. Och jag kan välja att styra hårt och hetsigt med ett par hatande händer. Hopbitna käkar och fientligt blick eller också låter jag min ena hand vila mjukt om ratten medan jag håller den andra utanför bilfönstret – flygande sådär som man gjorde när man var barn – då man låtsades att handen var en fågel eller Batman som seglade i vinden. Jag var oftast Batman….  Han var liksom coolare än sparvarna som pickar potatismos nere på torgetn tyckte jag.

Så tänker jag styra mitt liv – med avslappnande barmhärtigt händer, jag tänker förlåta människor – för jag är förtjänar ett bra liv framöver. Jag vill ha det bästa och tänker ge mej sjäv det – det är jag fan värd!

… det torde vara den sanna frågan.

Jag vaknade klockan två inatt av att plogbilen hade disko i mitt vardagsrum – de där förbannade lamporna dom far runt med tränger ju genom både persienner och ögonlock.
Och jag funderade där jag låg under kilovis av bolster, i min bädd av värme och vassa tassar: varför i helvete skottar dom nu?  Varför skottar dom inte kvart i fem eller halv sex eller nåt i den stilen – strax innan folket ska till sina jobb…. så här dags om natten är det ingen idé. Dessutom snöade det ju och vilken idiot som helst kunde förstå att dom skulle få göra om hela skiten lite senare ( eller tidigare det beror ju på hur man ser det).
Jag slog Träffens morronrock om mej och ställde mej i fönstret och tittade ut. Jag tänkte att om jag stirrar tillräckligt hatiskt skulle han förstå sitt eget bäste och ge fan i att skotta utanför min lägenhet och istället förpassa sej en bit bort – mera åt grannarna till.
Men han såg varken mej eller mina glänsande hatiska ögon.
Då övervägde jag en stund att klä på mej och gå ut och en gång för alla sätta stopp för det här nattplogandet.
Jag har läst på hur dom gör i Malmö och på nätet har jag hämtat en hel del smarta tips för att få sin vilja igenom.
Det finns visst tegelstenar för sånt – och pickadoller. Målarfärg, bombattrapper och hot. Olaga hot ja,  för vad jag vet så finns det inget som heter laga hot. Alla hot är visst olagliga på det ena eller andra sättet vill säga…
Men det blev varken hot eller våld det blev en lov ut på toa för att tömma blåsan och sen lockade sängen med sin värme. Jag kröp ner bredvid hunden och gosade in mej i pälsen.
Då kom dödsångesten som ett brev på posten.
Jag vet inte varför den bara var där – fanns överallt … jag tyckte mej till och med kunna höra den. Hela min kropp var ingenting annat än en tickande liten dödsklocka.
Jag kände halsen snöra ihop sej och drog hunden närmare mej.
Teo som är van med mina nattliga påfund accepterade läget och såg ut att tänka ”jahapp, nu har hon haft en mardröm igen – bäst att hålla god min en stund”.

Jag vet inte varför jag sådär ohappa blev rädd för att dö men det blev jag och jag var dessutom övertygad om att det skulle ske snart – nu, genast,  på en gång eller vad… hade det redan hänt?  ….nej pulsen slog fortfarande.
Men jag kände hur hjärtslagen saktade ner, slog orytmiskt och ytligt.
Pulsen lika så. Jag kallsvettades medan hjärnan spelade upp olika scenarier för mej …. det är märkligt vilken fantasi man kan ha på småtimmarna,  det var det ena värre än det andra -jag säger bara: Steven Spielberg släng dej i väggen!
Mest rädd var jag att dö och lämna Teo ifrån mej. Vem skulle ta hand om honom då, vem skulle se till att hålla hans päls i prima skick och tänderna sådär vita och vassa som han vill ha dom?
Och så promenaderna. Teo är noga med sin figur och vill gärna köra backträning ett par gånger i veckan varvat med kondition och höghöjdsträning. Om somrarna måste man förstå hans rädsla för getingar, humlor, myggor, bin, flugor och ja.. allt som surrar, har ben eller sitter som svarta fläckar på väggar och tak -  han har en långt utvecklad fobi för insekter, min lilla älskling.
Tillslut var jag tvungen att gå upp igen. Det gick inte an att ligga och vrida sej sådär fram och tillbaka – jag skrynklade ihop lakanen och Teo tycker inte alls om att sova på skrynkliga lakan han vill ha dom manglade i lavendeldoft.
Jag gick alltså upp. Snörde in mej i Träff´s morronrock och ställde mej i fönstret igen. Plogbilen var inne på sitt sista varv nu och jag kunde se att där han börjat fanns inte mycket kvar av plogspåren  – det hade snöat över igen.. .precis som jag förutspått!
Medan jag stod där och spanade ut mot den orangeablinkande lampan i mörkret märkte jag att den värsta dödsångesten gått över i hämndlystnad och syndighet – jag vill hämnas på traktorföraren  och hans evinnerliga gasande.
Jag tände lampan i köket för att han skulle se mej sen pekade jag mot den redan översnöade nyss skottade vägen med mitt mest krokiga reumatiska och skräckingivande finger samtidigt som jag spärrade upp ögonen och skrattade hest och hackigt.
Det skulle nog få den jäkeln på bättre tankar, tänkte jag men hytte för säkerhetskull ett par gånger i luften åt honom.

HA där fick han den skitstöveln!
.
När kaffet var klart och plogbilen inne på sitt tredje varv ( snön fortsatte ösa ner så det skulle med all sannolikhet bli både fyra fem och sex varv)  satte jag mej ner för att skriva mitt testamentet och inte förrän det var helt färdigt släppte ångesten över döden och allt som jag skulle behöva missa om jag nu gick och dog.
Men det bästa av allt var att jag nu hade den allra bästa plan för Teo. jag visste nu att han  skulle ha det bra och få allt han behövde med eller utan sin neurotiska matte.

Jag minns att jag satt där i en ring av människor och funderade över vad som var syftet med mitt liv. Just då hade jag ingen aning. Just då kunde jag inte se någon annan mening med det än att försöka överleva och det är inte alltid så enkelt, vill jag lova.
Jag minns att jag var osäker på soc också – på deras avsikter: Antingen ville dom mej faktiskt väl som dom sa eller också hade dom ett fult syfte med det hela. Det sista var min vanligaste tanke: klart det låg en hund begraven någonstans.
För varför hade dom egentligen placerat mej på det där stället: Mitt ute i skogen i ett ingenstans, flera mil till närmaste krog, tillsammans idioter och en katt.
Jag led av kroniskt ångest – ständig misstänksamhet och hade öppna själsliga sår som jag inte var förmögen att hela på egen hand.
Jag hade levt med de här såren så länge att det blivit en naturlig del av mej  – det var inte så märkvärdigt att blöda invärtes, jag hade vant mej vid smärtan.

Jag hade en inbyggd apparat, någonstans i bröstet där jag kunde välja om jag ville känna eller inte känna, prata eller tiga, höra eller inte höra– jag knäppte på och av som jag behagade vilket ledde till att allt jag hörde fick en selektiv sanning.
Jag trodde att jag visste vem jag var för att jag sa min åsikt – en åsikt jag för övrigt fått tilldelad mej i ett liv som gjort mej både oemottaglig och ärrad.
Jag hade mål och mening, visste vilken väg jag skulle ta, sa jag, men var på väg åt fel håll hela tiden. Jag trodde jag kände mina värderingar, hade koll på mina känslor och sinnen men kunde i princip inte känna annat än hat. Hat och rädsla var de två känslor som trängdes inom mej – som slogs om platsen och oftast vann hatet. Jag reagerade med ilska.

Jag levde under devisen ”ensam är stark” så jag behövde knappast någon hjälp.
Ja, och jag var ensam och avskydde det men min misstänksamhet mot andra gjorde det omöjligt att bevara en relation. Jag stötte folk ifrån mej, behandlande vänner illa och fiender ännu värre.
- Låt mej bara få vara, sa jag och knöt nävarna  i fickan– gjorde mej beredd, mobiliserade min inre armé för krig varje morgon.
Och jag mötte nya situationer som om det skulle bli mina sista minutrar i livet – jag visste att världen vill mej ont och att det gällde att äta eller ätas.
Åren passerade med vinter och vår,  höst och sommar. Ett halvt liv for förbi medan jag alltjämt bet ihop, försökte uthärda och så småningom började jag sakta förvandlas till sten.

Tillslut kom jag till en botten från vilket det inte fanns någon återvändo. Antingen dör jag här,  på botten av ensamheten, kall i själen och totalt jävla misslyckad, tänkte jag eller också försöker jag le lite grann.
För när jag hatat så länge att jag glömt bort varför jag en gång börjat.
När jag svurit och spottat på min omgivning, när jag stött alla ifrån mej, när jag tillslut stod ensam kvar med mina förstelnad sår och mina stela fingrar.
När jag inte längre fann orsaken till mitt förakt –
Fanns det inget annat att göra än att göra slut på det, på mej eller så kunde jag våga prova någon nytt.
Tanken var så fruktansvärt skrämmande.

Det sägs att ett barn behöver kärlek, annars dör det … en vuxen behöver närhet annars förtvinar det och så var det: Jag höll på att ruttna bort inifrån.
För mej gällde det att våga släppa lite på det där föraktet, på min misstänksamhet. Det var inte lätt för under så många år hade jag lärt mej hata, misstänka och se ned på människor. Plötsligt skulle jag vända på allting och börja känna kärlek.
Det tog lång tid och många gånger under vägen vände jag tillbaka. Jag valde helt enkelt att plocka upp hatet igen.
Men i nästa stund slängde jag det ifrån mej. Skrek åt det att låta mej vara. Att lämna mej i fred.
Jag har kastat mej av och ann in sängen om nätterna, svettig – arg och rädd. Men jag gav inte upp.
Jag ger inte upp – trots att jag är rädd. Trots att människor ibland använder mina försök till snällhet för egna intressen
Nej, jag ger inte upp. Inte idag, inte nu när jag har märkt att blodet i min kropp är några grader varmare än då.